Sheldon: I made tea.
Leonard: I don't want tea.
Sheldon: I didn't make tea for you. This is my tea.
Leonard: Then why are you telling me?
Sheldon: It's a conversation starter.
Leonard: That's a lousy conversation starter.
Sheldon: Oh, is it? We're conversing. Checkmate.

 

Okej, jag ska skriva en text, kanske man kan säga, som jag länge har tänkt över och som jag känner att jag behöver skriva. Eller, flera texter. Det här är den första. Det kommer komma fler. Som ni kanske förstår från rubriken kommer dom här texterna handla om fandoms. Jag kan inget bra svenskt ord för det, och vissa saker måste jag bara skriva på engelska, för det låter bättre i mina öron i vissa sammanhang, så jag ska skriva på svengelska. Alltså, blanda svenskan och engelskan, skriva ibland på svenska och ibland på engelska. Just den här delen av texten kommer vara mestadels på svenska, men nästa kommer ha mer engelska i sig. Hoppas det är okej. Eller, det måste vara okej, för annars kommer jag inte kunna skriva dom här texterna. Engelskan behövs för att jag ska kunna sätta ord på mina tankar.
Jag skrivet utifrån det jag ser och tänker, det jag har känt och uppfattat. No hate, okay? Jag anklagar ingen, och vill inte ha en massa arga fangirls emot mig bara för att jag skriver det jag kommer skriva. Även om ni inte håller med så vill jag inte att ni tar illa och och börjar skrika på mig, för det här det JAG tycker. Skriv gärna din åsikt också, men jag vill inte ha en massa skit.

Okej. Fandoms. Låt oss börja såhär: Genom åren har jag varit ett riktigt stort fan av... fyra saker antar jag att det blir. Som jag kommer på nu i alla fall.
I fyran-femman-sexan var jag ett gigantiskt Twilight-fan. Ett sånt där riktigt jobbigt fan som typ inte pratar om något annat och typ skriker så fort någon nämner det och skriver tusen hjärtan överallt och blir skitsur om någon säger något dumt eller fel om det. Nu i efterhand skäms jag så jävla mycket. Jag går i en annan klass nu än jag gjorde då, och träffar knappt mina gamla klasskompisar. Vissa umgås jag fortfarande med, men nästan alla går jag bara förbi någon gång ibland, och dom tänker väl fortfarande på mig som "Twilight-fanet". Det blir så. Fans (speciellt fangirls) får så jävla mycket skit från alla utomstående. Det är väl inte meningen att det ska bli så, men om man är en sån som jag är, som, när jag börjar gilla något, VERKLIGEN gillar det och lägger hela min själ i det, då blir man inte längre sig själv, utan "Hon som gillar Twilight/Harry Potter/One Direction/Justin Bieber/Whatever". Jag var "Hon som gillar Twilight" eller "Vampyrflickan" ända tills jag började sjuan. Och eftersom det kastas så jävla mycket skit på Twilight så var inte det det roligaste jag varit med om. Jag gillar fortfarande Twilight, men inte lika mycket. Jag vill definitivt se den sista filmen, men börjar inte gråta om jag inte får gå på premieren, så som jag hade gjort för typ ett år sedan. Lite mer kanske, ett år och ett halvt.

Sommaren innan jag började sexan, alltså två år sedan, blev jag sådär otroligt förtjust i Ulrik Munther. Jag var på Allsång på Skansen med min syster när han var där och då sa det liksom krasch pang bom och så var han min nya idol. Typ. Och jag var sådär överförtjust i honom i ungefär ett år, ett och ett halvt. Sedan avtog det. Jag gillar fortfarande hans låtar, men jag fangirlar inte längre över honom. Jag kan inte sitta och lyssna på hans låtar tio timmar i sträck så som jag kunde förut. Grejen är att folk inte riktigt har fattat det. Jag är fortfarande "Hon som gillar Ulrik Munther" i mångas ögon.

Nu mera är det Harry Potter som gäller. Och Hungerspelen. Och jag bryr mig faktiskt inte ifall jag ses som "Hon som gillar Harry Potter". Harry Potter är den bästa fandom jag har tillhört. I'm a true Potterhead. And Potterheads are family. Mängden kärlek mellan alla Potterheads, är hundra gånger så stor som mängden hat. Nej, tusen miljoner gånger så stor. Jag gillar ungefär hundranågonting Harry Potter sidor på facebook, och det är YTTERST sällan jag kommer över någonting elakt. Och när jag gör det är det oftast någon icke-potterhead som gillat sidan bara för att kunna trycka ner och skapa dålig stämning bland alla andra. Vilket aldrig funkar, för tillsammans är vi starkare än alla andra. Det är som att vara en del av en familj. Sedan finns det ju förstås idioter som är potterheads också. Sådana som inte har förstått grejen. Eller som bara är födda idioter och gillar att skapa bråk.
Saken är att jag är stolt över att vara Potterhead. Harry Potter handlar om dom viktigaste grejerna i livet; vänskap, kärlek, och att vara sig själv och stå för det. Jag har lärt mig så otroligt mycket från Harry Potter, och jag hade verligen inte varit den jag är idag om inte J.K. Rowling skrivit om pojken med svart hår, gröna ögon och ett blixtformat ärr i pannan. I owe them everything.

'Cause lately I've been craving more.

And it's been a while but I still feel the same.

Maybe I should let you go.

 

If things go wrong we can knock it down.
My three words have two meanings,
but there's one thing on my mind.
It's all for you.

 

 

RUPERT ♥