Okej, jag ska skriva en text, kanske man kan säga, som jag länge har tänkt över och som jag känner att jag behöver skriva. Eller, flera texter. Det här är den första. Det kommer komma fler. Som ni kanske förstår från rubriken kommer dom här texterna handla om fandoms. Jag kan inget bra svenskt ord för det, och vissa saker måste jag bara skriva på engelska, för det låter bättre i mina öron i vissa sammanhang, så jag ska skriva på svengelska. Alltså, blanda svenskan och engelskan, skriva ibland på svenska och ibland på engelska. Just den här delen av texten kommer vara mestadels på svenska, men nästa kommer ha mer engelska i sig. Hoppas det är okej. Eller, det måste vara okej, för annars kommer jag inte kunna skriva dom här texterna. Engelskan behövs för att jag ska kunna sätta ord på mina tankar.
Jag skrivet utifrån det jag ser och tänker, det jag har känt och uppfattat. No hate, okay? Jag anklagar ingen, och vill inte ha en massa arga fangirls emot mig bara för att jag skriver det jag kommer skriva. Även om ni inte håller med så vill jag inte att ni tar illa och och börjar skrika på mig, för det här det JAG tycker. Skriv gärna din åsikt också, men jag vill inte ha en massa skit.

Okej. Fandoms. Låt oss börja såhär: Genom åren har jag varit ett riktigt stort fan av... fyra saker antar jag att det blir. Som jag kommer på nu i alla fall.
I fyran-femman-sexan var jag ett gigantiskt Twilight-fan. Ett sånt där riktigt jobbigt fan som typ inte pratar om något annat och typ skriker så fort någon nämner det och skriver tusen hjärtan överallt och blir skitsur om någon säger något dumt eller fel om det. Nu i efterhand skäms jag så jävla mycket. Jag går i en annan klass nu än jag gjorde då, och träffar knappt mina gamla klasskompisar. Vissa umgås jag fortfarande med, men nästan alla går jag bara förbi någon gång ibland, och dom tänker väl fortfarande på mig som "Twilight-fanet". Det blir så. Fans (speciellt fangirls) får så jävla mycket skit från alla utomstående. Det är väl inte meningen att det ska bli så, men om man är en sån som jag är, som, när jag börjar gilla något, VERKLIGEN gillar det och lägger hela min själ i det, då blir man inte längre sig själv, utan "Hon som gillar Twilight/Harry Potter/One Direction/Justin Bieber/Whatever". Jag var "Hon som gillar Twilight" eller "Vampyrflickan" ända tills jag började sjuan. Och eftersom det kastas så jävla mycket skit på Twilight så var inte det det roligaste jag varit med om. Jag gillar fortfarande Twilight, men inte lika mycket. Jag vill definitivt se den sista filmen, men börjar inte gråta om jag inte får gå på premieren, så som jag hade gjort för typ ett år sedan. Lite mer kanske, ett år och ett halvt.

Sommaren innan jag började sexan, alltså två år sedan, blev jag sådär otroligt förtjust i Ulrik Munther. Jag var på Allsång på Skansen med min syster när han var där och då sa det liksom krasch pang bom och så var han min nya idol. Typ. Och jag var sådär överförtjust i honom i ungefär ett år, ett och ett halvt. Sedan avtog det. Jag gillar fortfarande hans låtar, men jag fangirlar inte längre över honom. Jag kan inte sitta och lyssna på hans låtar tio timmar i sträck så som jag kunde förut. Grejen är att folk inte riktigt har fattat det. Jag är fortfarande "Hon som gillar Ulrik Munther" i mångas ögon.

Nu mera är det Harry Potter som gäller. Och Hungerspelen. Och jag bryr mig faktiskt inte ifall jag ses som "Hon som gillar Harry Potter". Harry Potter är den bästa fandom jag har tillhört. I'm a true Potterhead. And Potterheads are family. Mängden kärlek mellan alla Potterheads, är hundra gånger så stor som mängden hat. Nej, tusen miljoner gånger så stor. Jag gillar ungefär hundranågonting Harry Potter sidor på facebook, och det är YTTERST sällan jag kommer över någonting elakt. Och när jag gör det är det oftast någon icke-potterhead som gillat sidan bara för att kunna trycka ner och skapa dålig stämning bland alla andra. Vilket aldrig funkar, för tillsammans är vi starkare än alla andra. Det är som att vara en del av en familj. Sedan finns det ju förstås idioter som är potterheads också. Sådana som inte har förstått grejen. Eller som bara är födda idioter och gillar att skapa bråk.
Saken är att jag är stolt över att vara Potterhead. Harry Potter handlar om dom viktigaste grejerna i livet; vänskap, kärlek, och att vara sig själv och stå för det. Jag har lärt mig så otroligt mycket från Harry Potter, och jag hade verligen inte varit den jag är idag om inte J.K. Rowling skrivit om pojken med svart hår, gröna ögon och ett blixtformat ärr i pannan. I owe them everything.

'Cause lately I've been craving more.

And it's been a while but I still feel the same.

Maybe I should let you go.

 

After my blood,
turns into alcohol.
I just wanna hold ya.

 

KOLLA VILKA FINA BILDER JAG RITADE! :D

 

I can't last with I'm smoking on a crack pipe.

And I won't be a product of my genre,

my mind will always be stronger than my songs are.

Never believe the bullshit that fake guys feed to you,

Always read the stories that you hear on Wikipedia.

 

 

No, that would be disastrous.

 

Vissa covers på låtar är bättre än originalen. Vissa är inte det. Här är några som enligt mig är bättre än originalen. Originalen länkas längre ner ;)

Covers:

 

Original:

 

 

Alltså, den här låten får mig att vilja börja gråta. Så fin ♥

I've done my sentence, but committed no crime.
And bad mistakes, I've made a few.
I've had my share of sand kicked in my face,
but I've come through.

Mayday Parade – We Are The Champions (Queen cover)

If things go wrong we can knock it down.
My three words have two meanings,
but there's one thing on my mind.
It's all for you.

 

 

RUPERT ♥

So lately, I've been wondering
who will be there to take my place?
When I'm gone, you'll need love,
to light the shadows on your face.
If a great wave should fall,
it would fall upon us all.
And between the sand and stone,
could you make it on your own?

If I could, then I would,
I'll go wherever you will go.
Way up high, or down low,
I'll go wherever you will go.

And maybe, I'll find out,
a way to make it back someday.
To watch you, to guide you,
Through the darkest of your days.
If a great wave should fall,
it would fall upon us all.
Well I hope there's someone out there
who can bring me back to you.

If I could, then I would,
I'll go wherever you will go.
Way up high, or down low,
I'll go wherever you will go.

Runaway with my heart.
Runaway with my hope.
Runaway with my love.

I know now, just quite how,
my life and love might still go on.
In your heart and your mind
I'll stay with you,
for all of time.

If I could, then I would,
I'll go wherever you will go.
Way up high, or down low,
I'll go wherever you will go.

If I could turn back time,
I'll go wherever you will go.
If I could make you mine,
I'll go wherever you will go.
I'll go wherever you will go.

The Calling – Wherever You Will Go

Jag har börjat märka att många (framför allt tjejer) trycker ner varandra för att dom tycker att den andra har ett sådant perfekt liv. Eller att vissa tjejer börjar "hata" andra för att deras liv verkar bättre. Vilket gör mig så jävla arg. Man kan skratta, le, vara trevlig och göra bra ifrån sig i skolan utan att ha det "perfekta" livet. Jag själv har det visserligen kanske något bättre än dom flesta ungdomar. Jag har en bra relation till båda mina föräldrar och mina syskon och det är VÄLDIGT lite bråk hemma hos mig (bortsett från dom gångerna då jag och min lillebror börjar skrika på varandra... vilket inte är lika ofta som förut, men det händer fortfarande). Vi har det inte väldigt dåligt ekonomiskt och klarar oss mer än bra. Jag har det lätt i skolan och förstår det mesta. Jag kan skratta och le och vara vänlig mot dom flesta, vilket betyder att dom beter sig vänligt mot mig tillbaka. Oftast. Men jag har gått igenom en massa skit dom senaste två åren. Skit som dom flesta inte förstår hur jobbiga dom har varit för mig, både i skolan, hemma och på internet. Jag har blivit inblandad i en massa bråk i klassen, lagt ner min tid och energi på människor som får mig att må dåligt och som gör allt i sin makt för att dra ner mig och därför inte förtjänar en enda sekund av mitt liv, sett båda mina föräldrar gråta mer än jag någonsin sett dom göra hittills, förlorat båda mina farföräldrar, stått mellan kompisar som bråkat och inte vetat hur jag ska hantera det, opererat bort en cysta (vilket gör mycket mer ont än vad man kan tro att det gör), bråkat med en av mina "bästa" kompisar till den punkt att jag inte orkade mer och sa upp min vänskap med henne, blivit "mobbad" över internet, fått reda på att folk snackar skit om mig bakom min rygg och mått så dåligt att jag praktiskt taget slutat äta. Allt inom loppet av två år. Dom flesta bråk är utredda nu och alla mina kompisar har blivit sams igen (tack gode gud), jag har praktiskt tagit klippt av alla band till energitjuvarna, lagt tiden med den "bästa" kompisen bakom mig, äter normalt igen (typ) och bestämt mig för att skita fullständigt i dom som säger taskiga saker om mig, för jag behöver inte dom. Jag har mina vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig oavsett vad. Trots det är jag jävligt glad att klasserna blandas om till hösten, för det funkade ju tydligen inte för oss. Jag gick i en bråkig klass i min förra skola också, men jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dom här två åren. Det har förstås funnits bra stunder också, jag har lärt mig mycket, fått många nya kompisar och vuxit rejält. (inte på längden alltså, utan som person. Hehe)
Jag har ett bättre liv än många andra, men det är långt ifrån perfekt. Alla har sina med- och motgångar, och vissa har det tuffare än andra. Men dra fan inte ner någon annan bara för att dom gör ett bättre jobb på att le och skratta trots livets motgångar.

Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ville med det här inlägget. And just to make it clear, det handlade inte om någon speciell. Förstås tänkte jag på vissa specifika personer när jag skrev om allt jobbigt som hänt mig sedan jag började i sexan, ni vet vilka ni är och ni vet att det är löst, so no hard feelings ;) Öhm. Ja. Det var väl det.

 

Hundar kan ju faktiskt också ligga i solstolar och sola! Det tycker dom om!

 

Dom tycker INTE om att bli tvingade in i skuggan av sin dumma matte! Tyvärr måste dom det, annars kokar dom ihjäl, och man vill ju inte ha en kokt hund på gräsmattan!