Jag har börjat märka att många (framför allt tjejer) trycker ner varandra för att dom tycker att den andra har ett sådant perfekt liv. Eller att vissa tjejer börjar "hata" andra för att deras liv verkar bättre. Vilket gör mig så jävla arg. Man kan skratta, le, vara trevlig och göra bra ifrån sig i skolan utan att ha det "perfekta" livet. Jag själv har det visserligen kanske något bättre än dom flesta ungdomar. Jag har en bra relation till båda mina föräldrar och mina syskon och det är VÄLDIGT lite bråk hemma hos mig (bortsett från dom gångerna då jag och min lillebror börjar skrika på varandra... vilket inte är lika ofta som förut, men det händer fortfarande). Vi har det inte väldigt dåligt ekonomiskt och klarar oss mer än bra. Jag har det lätt i skolan och förstår det mesta. Jag kan skratta och le och vara vänlig mot dom flesta, vilket betyder att dom beter sig vänligt mot mig tillbaka. Oftast. Men jag har gått igenom en massa skit dom senaste två åren. Skit som dom flesta inte förstår hur jobbiga dom har varit för mig, både i skolan, hemma och på internet. Jag har blivit inblandad i en massa bråk i klassen, lagt ner min tid och energi på människor som får mig att må dåligt och som gör allt i sin makt för att dra ner mig och därför inte förtjänar en enda sekund av mitt liv, sett båda mina föräldrar gråta mer än jag någonsin sett dom göra hittills, förlorat båda mina farföräldrar, stått mellan kompisar som bråkat och inte vetat hur jag ska hantera det, opererat bort en cysta (vilket gör mycket mer ont än vad man kan tro att det gör), bråkat med en av mina "bästa" kompisar till den punkt att jag inte orkade mer och sa upp min vänskap med henne, blivit "mobbad" över internet, fått reda på att folk snackar skit om mig bakom min rygg och mått så dåligt att jag praktiskt taget slutat äta. Allt inom loppet av två år. Dom flesta bråk är utredda nu och alla mina kompisar har blivit sams igen (tack gode gud), jag har praktiskt tagit klippt av alla band till energitjuvarna, lagt tiden med den "bästa" kompisen bakom mig, äter normalt igen (typ) och bestämt mig för att skita fullständigt i dom som säger taskiga saker om mig, för jag behöver inte dom. Jag har mina vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig oavsett vad. Trots det är jag jävligt glad att klasserna blandas om till hösten, för det funkade ju tydligen inte för oss. Jag gick i en bråkig klass i min förra skola också, men jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dom här två åren. Det har förstås funnits bra stunder också, jag har lärt mig mycket, fått många nya kompisar och vuxit rejält. (inte på längden alltså, utan som person. Hehe)
Jag har ett bättre liv än många andra, men det är långt ifrån perfekt. Alla har sina med- och motgångar, och vissa har det tuffare än andra. Men dra fan inte ner någon annan bara för att dom gör ett bättre jobb på att le och skratta trots livets motgångar.

Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ville med det här inlägget. And just to make it clear, det handlade inte om någon speciell. Förstås tänkte jag på vissa specifika personer när jag skrev om allt jobbigt som hänt mig sedan jag började i sexan, ni vet vilka ni är och ni vet att det är löst, so no hard feelings ;) Öhm. Ja. Det var väl det.