Fandoms
Jag har inte läst igenom det här och vet inte ens om det ens är förståeligt. Men jag var tvungen att skriva det. Inte för att någon annan skulle behöva läsa det, utan för att jag ville få ut det. Vissa tankar måste bara ut.
Okej, jag ska skriva en text, kanske man kan säga, som jag länge har tänkt över och som jag känner att jag behöver skriva. Eller, flera texter. Det här är den första. Det kommer komma fler. Som ni kanske förstår från rubriken kommer dom här texterna handla om fandoms. Jag kan inget bra svenskt ord för det, och vissa saker måste jag bara skriva på engelska, för det låter bättre i mina öron i vissa sammanhang, så jag ska skriva på svengelska. Alltså, blanda svenskan och engelskan, skriva ibland på svenska och ibland på engelska. Just den här delen av texten kommer vara mestadels på svenska, men nästa kommer ha mer engelska i sig. Hoppas det är okej. Eller, det måste vara okej, för annars kommer jag inte kunna skriva dom här texterna. Engelskan behövs för att jag ska kunna sätta ord på mina tankar.
Jag skrivet utifrån det jag ser och tänker, det jag har känt och uppfattat. No hate, okay? Jag anklagar ingen, och vill inte ha en massa arga fangirls emot mig bara för att jag skriver det jag kommer skriva. Även om ni inte håller med så vill jag inte att ni tar illa och och börjar skrika på mig, för det här det JAG tycker. Skriv gärna din åsikt också, men jag vill inte ha en massa skit.
Okej. Fandoms. Låt oss börja såhär: Genom åren har jag varit ett riktigt stort fan av... fyra saker antar jag att det blir. Som jag kommer på nu i alla fall.
I fyran-femman-sexan var jag ett gigantiskt Twilight-fan. Ett sånt där riktigt jobbigt fan som typ inte pratar om något annat och typ skriker så fort någon nämner det och skriver tusen hjärtan överallt och blir skitsur om någon säger något dumt eller fel om det. Nu i efterhand skäms jag så jävla mycket. Jag går i en annan klass nu än jag gjorde då, och träffar knappt mina gamla klasskompisar. Vissa umgås jag fortfarande med, men nästan alla går jag bara förbi någon gång ibland, och dom tänker väl fortfarande på mig som "Twilight-fanet". Det blir så. Fans (speciellt fangirls) får så jävla mycket skit från alla utomstående. Det är väl inte meningen att det ska bli så, men om man är en sån som jag är, som, när jag börjar gilla något, VERKLIGEN gillar det och lägger hela min själ i det, då blir man inte längre sig själv, utan "Hon som gillar Twilight/Harry Potter/One Direction/Justin Bieber/Whatever". Jag var "Hon som gillar Twilight" eller "Vampyrflickan" ända tills jag började sjuan. Och eftersom det kastas så jävla mycket skit på Twilight så var inte det det roligaste jag varit med om. Jag gillar fortfarande Twilight, men inte lika mycket. Jag vill definitivt se den sista filmen, men börjar inte gråta om jag inte får gå på premieren, så som jag hade gjort för typ ett år sedan. Lite mer kanske, ett år och ett halvt.
Sommaren innan jag började sexan, alltså två år sedan, blev jag sådär otroligt förtjust i Ulrik Munther. Jag var på Allsång på Skansen med min syster när han var där och då sa det liksom krasch pang bom och så var han min nya idol. Typ. Och jag var sådär överförtjust i honom i ungefär ett år, ett och ett halvt. Sedan avtog det. Jag gillar fortfarande hans låtar, men jag fangirlar inte längre över honom. Jag kan inte sitta och lyssna på hans låtar tio timmar i sträck så som jag kunde förut. Grejen är att folk inte riktigt har fattat det. Jag är fortfarande "Hon som gillar Ulrik Munther" i mångas ögon.
Nu mera är det Harry Potter som gäller. Och Hungerspelen. Och jag bryr mig faktiskt inte ifall jag ses som "Hon som gillar Harry Potter". Harry Potter är den bästa fandom jag har tillhört. I'm a true Potterhead. And Potterheads are family. Mängden kärlek mellan alla Potterheads, är hundra gånger så stor som mängden hat. Nej, tusen miljoner gånger så stor. Jag gillar ungefär hundranågonting Harry Potter sidor på facebook, och det är YTTERST sällan jag kommer över någonting elakt. Och när jag gör det är det oftast någon icke-potterhead som gillat sidan bara för att kunna trycka ner och skapa dålig stämning bland alla andra. Vilket aldrig funkar, för tillsammans är vi starkare än alla andra. Det är som att vara en del av en familj. Sedan finns det ju förstås idioter som är potterheads också. Sådana som inte har förstått grejen. Eller som bara är födda idioter och gillar att skapa bråk.
Saken är att jag är stolt över att vara Potterhead. Harry Potter handlar om dom viktigaste grejerna i livet; vänskap, kärlek, och att vara sig själv och stå för det. Jag har lärt mig så otroligt mycket från Harry Potter, och jag hade verligen inte varit den jag är idag om inte J.K. Rowling skrivit om pojken med svart hår, gröna ögon och ett blixtformat ärr i pannan. I owe them everything.
Jag skrivet utifrån det jag ser och tänker, det jag har känt och uppfattat. No hate, okay? Jag anklagar ingen, och vill inte ha en massa arga fangirls emot mig bara för att jag skriver det jag kommer skriva. Även om ni inte håller med så vill jag inte att ni tar illa och och börjar skrika på mig, för det här det JAG tycker. Skriv gärna din åsikt också, men jag vill inte ha en massa skit.
Okej. Fandoms. Låt oss börja såhär: Genom åren har jag varit ett riktigt stort fan av... fyra saker antar jag att det blir. Som jag kommer på nu i alla fall.
I fyran-femman-sexan var jag ett gigantiskt Twilight-fan. Ett sånt där riktigt jobbigt fan som typ inte pratar om något annat och typ skriker så fort någon nämner det och skriver tusen hjärtan överallt och blir skitsur om någon säger något dumt eller fel om det. Nu i efterhand skäms jag så jävla mycket. Jag går i en annan klass nu än jag gjorde då, och träffar knappt mina gamla klasskompisar. Vissa umgås jag fortfarande med, men nästan alla går jag bara förbi någon gång ibland, och dom tänker väl fortfarande på mig som "Twilight-fanet". Det blir så. Fans (speciellt fangirls) får så jävla mycket skit från alla utomstående. Det är väl inte meningen att det ska bli så, men om man är en sån som jag är, som, när jag börjar gilla något, VERKLIGEN gillar det och lägger hela min själ i det, då blir man inte längre sig själv, utan "Hon som gillar Twilight/Harry Potter/One Direction/Justin Bieber/Whatever". Jag var "Hon som gillar Twilight" eller "Vampyrflickan" ända tills jag började sjuan. Och eftersom det kastas så jävla mycket skit på Twilight så var inte det det roligaste jag varit med om. Jag gillar fortfarande Twilight, men inte lika mycket. Jag vill definitivt se den sista filmen, men börjar inte gråta om jag inte får gå på premieren, så som jag hade gjort för typ ett år sedan. Lite mer kanske, ett år och ett halvt.
Sommaren innan jag började sexan, alltså två år sedan, blev jag sådär otroligt förtjust i Ulrik Munther. Jag var på Allsång på Skansen med min syster när han var där och då sa det liksom krasch pang bom och så var han min nya idol. Typ. Och jag var sådär överförtjust i honom i ungefär ett år, ett och ett halvt. Sedan avtog det. Jag gillar fortfarande hans låtar, men jag fangirlar inte längre över honom. Jag kan inte sitta och lyssna på hans låtar tio timmar i sträck så som jag kunde förut. Grejen är att folk inte riktigt har fattat det. Jag är fortfarande "Hon som gillar Ulrik Munther" i mångas ögon.
Nu mera är det Harry Potter som gäller. Och Hungerspelen. Och jag bryr mig faktiskt inte ifall jag ses som "Hon som gillar Harry Potter". Harry Potter är den bästa fandom jag har tillhört. I'm a true Potterhead. And Potterheads are family. Mängden kärlek mellan alla Potterheads, är hundra gånger så stor som mängden hat. Nej, tusen miljoner gånger så stor. Jag gillar ungefär hundranågonting Harry Potter sidor på facebook, och det är YTTERST sällan jag kommer över någonting elakt. Och när jag gör det är det oftast någon icke-potterhead som gillat sidan bara för att kunna trycka ner och skapa dålig stämning bland alla andra. Vilket aldrig funkar, för tillsammans är vi starkare än alla andra. Det är som att vara en del av en familj. Sedan finns det ju förstås idioter som är potterheads också. Sådana som inte har förstått grejen. Eller som bara är födda idioter och gillar att skapa bråk.
Saken är att jag är stolt över att vara Potterhead. Harry Potter handlar om dom viktigaste grejerna i livet; vänskap, kärlek, och att vara sig själv och stå för det. Jag har lärt mig så otroligt mycket från Harry Potter, och jag hade verligen inte varit den jag är idag om inte J.K. Rowling skrivit om pojken med svart hår, gröna ögon och ett blixtformat ärr i pannan. I owe them everything.
Manage Me, I'm a Mess
Turn a page,
I'm a book,
half unread.
I wanna be laughed at,
laughed with,
just because.
I wanna feel weightless,
and that should be enough.
But I'm stuck in this fucking rut,
waiting on a second hand,
pick me up.
And I'm over, getting older.
If I could just find the time,
then I would never let another day go by.
I'm over, getting old.
Känner mig typ som den här låten. Fast inte som refrängen, för nu fuckar allting upp sig och jag är så jävla sur och ingenting funkar och BLÄ. Jag hatar det här. Jag hatar nya blogg.se, för man kommer inte in på några bloggar, man kan inte skriva ett fucking inlägg utan att allting fuckar fucking upp sig och försvinner och laggar fucking sönder. Om det inte blir bättre snart byter jag fan till devote eller bloggportalen eller vafan som helst, för det här är bara helt jävla fucking katastrofalt. Jag hatar det.
Jag hatar den fucking jävla pudeln som gnäller så att man får ont i huvudet, och ändå sättet att få tyst på henne är att döda henne, vilket man inte får för hon är en FUCKING HUND och vissa älskar henne trots att hon är så JÄVLA FUCKING ENERVERANDE!
Jag hatar att vara ute på landet, för det händer fan ingenting här, och det finns fucking ingenting att göra för det FUCKING REGNAR HELA FUCKING TIDEN!
GÅ OCH DÖ!
(nej jag hatar inte mitt landställe, det är jättemysigt, och nej jag hatar inte hunden, jag hatar bara hennes gnäll, och nej jag hatar inte blogg.se och kommer inte byta till devote eller bloggportalen eller någonting, det är jättebra att dom har förbättrat vissa saker och sånt, men när allting fuckar upp sig önskar jag bara att dom aldrig hade gjort några ändringar. Jag gillade det som det var förut, okej!? Det var trevligt att kunna se hur många inlägg jag hade gjort, det var trevligt att kunna gå in på alla bloggar som man vill kunna gå in på. Visst, jag är glad att kunna sätta in ett inlägg i flera kategorier, och att jag kan byta till en annan blogg utan att behöva gå tillbaka till startsidan, och att jag kan svara en kommentar utan att behöva skicka en enskild kommentar och dessutom få reda på när någon svarat på mina kommentarer, och jag älskar den lilla söta kossan som kommer upp när något gått fel, MEN DET VAR FAN BÄTTRE FÖRR, OKEJ!?)
Hormail
VARENDA gång jag ska gå in på hotmail eller skriva in min mailadress någonstans, så skriver jag hormail istället för hotmail. VARENDA GÅNG! Man tycker att jag ska vänja mig vid att det heter hotmail och inte hormail, men nej. Så om jag någon gång skickar en kommentar till någon av er, fyller i min mail och skriver hormail efter snabela:et, så ska det stå hotmail. Haha.
Skitstart på Veckan
Det måste vara något fel på mina tårkanaler, vaknade imorse och började gråta igen. Hahaha, det är inte roligt längre... Kommer säkert börja gråta i skolan också, fuck my life.
Tårar
Har inte gråtit så här mycket på länge. Började gråta för kanske två timmar sedan, har gråtit non-stop sedan dess.
Jag, Malva och Rebecka gick och såg Extremly Loud and Incredibly Close, kallad Extremt Högt och Otroligt Nära på svenska. Handlar om en kille vars pappa dog i 9/11. Jag är inte en sån person som gråter åt filmer. Gråter inte särskilt ofta över huvud taget, om man inte tänker på dom gånger då någon har sårat mig, gett mig skuldkänslor, eller då någon har dött.
Filmen var så jävla hemsk. Tydligen tyckte in Malva och Rebecka det, men ärligt talat, jag gråter fortfarande.
Jag, Malva och Rebecka gick och såg Extremly Loud and Incredibly Close, kallad Extremt Högt och Otroligt Nära på svenska. Handlar om en kille vars pappa dog i 9/11. Jag är inte en sån person som gråter åt filmer. Gråter inte särskilt ofta över huvud taget, om man inte tänker på dom gånger då någon har sårat mig, gett mig skuldkänslor, eller då någon har dött.
Filmen var så jävla hemsk. Tydligen tyckte in Malva och Rebecka det, men ärligt talat, jag gråter fortfarande.
Va... fan?
Okej, så jag håller på och virkar en amigurumi på syslöjden. Kände att jag ville virka lite hemma också, så jag tog hem hela virkningen (har inte kommit så långt, men i alla fall) och virkade igår runt kvart i tolv på natten. Var dödstrött, men hade av någon konstig anledning inte alls svårt att räkna maskorna och vart jag skulle göra dubbla maskor och blablabla. Har ALDRIG klarat av att göra ett helt varv utan att tappa bort mig, men igår gjorde jag det! Helt jävla otroligt!
Conclusion: Jag ska virka när jag är trött, annars tappar jag bort mig.
Conclusion: Jag ska virka när jag är trött, annars tappar jag bort mig.
I Miss You
I Wish You Could Return The Favor
Antingen så skrattar jag alltid sjukt mycket när jag skrattar, eller så är det något fel med mig, för mitt skratt låter aldrig. Sitter med öppen mun och typ gråter för att jag skrattar så mycket, men ingen förutom mina närmaste kompisar fattar att jag skrattar. So now you know. Det är därför jag alltid lutar mig framåt och gömmer ansiktet såfort jag skrattar ;)
Det Blir Ljusare Igen
Seriöst fin bild på mig. Malva tog den idag.
Everything I Know
Tjosvejs!
Som ni fick reda på i förra inlägget är jag tretton år. Men det är ju ungefär allt ni vet om mig än så länge, förutom att jag är beroende av att skapa nya bloggar hela tiden. Så därför kommer det här fina lilla inlägget; om mig!
Jag är en väldigt kreativ tjej, skriver mycket, bloggar för det mesta minst en gång och dagen, och skriver dikter och början på någon novell minst en gång i veckan. Kommer på ideer till nya "böcker" varje kväll då jag ska sova, men skriver inte ens ner hälften. Har börjat tänka att jag ska försöka avsluta allting jag påbörjat, vilket lett till att jag inte skrivit ner några nya ideer alls och därför inte skrivit lika mycket som jag brukar.
Sedan händer det också att citat från böcker och låtar hamnar på mina armar, händer, fötter och ben och ganska ofta på blocken i skolan.
Förutom skrivandet så ritar jag mycket. Det är inte bara ord som får plats på armar och block, utan även små söta smileyfaces, kaniner och roliga påhittade krumelurer och figurer. Ritade ögon är något som finns på alla mina block, för det är det jag är bäst på att rita enligt mig själv.
Brukar också pyssla, fixa och tixa med bloggdesigner, fotografera och göra halsband och örhängen.
Det finns också något litet musikaliskt inom mig. Fast det visar sig inte så ofta. Jag kan spela lite gitarr och piano och ibland sjunga. Fast bara till vissa låtar. Och bara när jag vill, inte är trött, är fokuserar.
Men jag lyssnar mycket på musik. Min musiksmak varierar otroligt mycket, och för det mesta är det inte banden jag fastnar för utan låten. Texten, bakgrundsmusiken, rytmen.
Min familj består av fem personer - inklusive mig - och ett husdjur. Mamma, pappa, tre barn och en hund. Jag är mittenbarn, har en storasyster och en lillebror.
Hunden kallas för Tiny, är en liten rund bulldog och hemskt envis. Men otroligt söt. Speciellt när hon sover, heh.
Min pappa är från USA, vilket innebär att hälften av min familj bor där. Många tror att det är väldigt roligt, men ärligt talat är det bara jobbigt. Visst, jag är något bättre på engelska än dom flesta i min klass men inte särskilt mycket. Och visst, jag åker till U.S.A någon gång om året, men bara till den lilla "staden" (den är lite för liten för att kallas stad egentligen) Johnstown i Pennsylvania, där det inte finns någonting att göra. Enda gången jag varit där och gjort något som en turist var jag i Washington. Dessutom är det otroligt jobbigt att bo sexton timmar ifrån sina släktingar. Speciellt när det händer något, när någon blir sjuk eller till och med dör.
Undrar ni något om mig är det bara att skicka en kommentar och fråga.
Fluffpluff!
Som ni fick reda på i förra inlägget är jag tretton år. Men det är ju ungefär allt ni vet om mig än så länge, förutom att jag är beroende av att skapa nya bloggar hela tiden. Så därför kommer det här fina lilla inlägget; om mig!
Jag är en väldigt kreativ tjej, skriver mycket, bloggar för det mesta minst en gång och dagen, och skriver dikter och början på någon novell minst en gång i veckan. Kommer på ideer till nya "böcker" varje kväll då jag ska sova, men skriver inte ens ner hälften. Har börjat tänka att jag ska försöka avsluta allting jag påbörjat, vilket lett till att jag inte skrivit ner några nya ideer alls och därför inte skrivit lika mycket som jag brukar.
Sedan händer det också att citat från böcker och låtar hamnar på mina armar, händer, fötter och ben och ganska ofta på blocken i skolan.
Förutom skrivandet så ritar jag mycket. Det är inte bara ord som får plats på armar och block, utan även små söta smileyfaces, kaniner och roliga påhittade krumelurer och figurer. Ritade ögon är något som finns på alla mina block, för det är det jag är bäst på att rita enligt mig själv.
Brukar också pyssla, fixa och tixa med bloggdesigner, fotografera och göra halsband och örhängen.
Det finns också något litet musikaliskt inom mig. Fast det visar sig inte så ofta. Jag kan spela lite gitarr och piano och ibland sjunga. Fast bara till vissa låtar. Och bara när jag vill, inte är trött, är fokuserar.
Men jag lyssnar mycket på musik. Min musiksmak varierar otroligt mycket, och för det mesta är det inte banden jag fastnar för utan låten. Texten, bakgrundsmusiken, rytmen.
Min familj består av fem personer - inklusive mig - och ett husdjur. Mamma, pappa, tre barn och en hund. Jag är mittenbarn, har en storasyster och en lillebror.
Hunden kallas för Tiny, är en liten rund bulldog och hemskt envis. Men otroligt söt. Speciellt när hon sover, heh.
Min pappa är från USA, vilket innebär att hälften av min familj bor där. Många tror att det är väldigt roligt, men ärligt talat är det bara jobbigt. Visst, jag är något bättre på engelska än dom flesta i min klass men inte särskilt mycket. Och visst, jag åker till U.S.A någon gång om året, men bara till den lilla "staden" (den är lite för liten för att kallas stad egentligen) Johnstown i Pennsylvania, där det inte finns någonting att göra. Enda gången jag varit där och gjort något som en turist var jag i Washington. Dessutom är det otroligt jobbigt att bo sexton timmar ifrån sina släktingar. Speciellt när det händer något, när någon blir sjuk eller till och med dör.
Undrar ni något om mig är det bara att skicka en kommentar och fråga.
Fluffpluff!
