Fandoms
Jag har inte läst igenom det här och vet inte ens om det ens är förståeligt. Men jag var tvungen att skriva det. Inte för att någon annan skulle behöva läsa det, utan för att jag ville få ut det. Vissa tankar måste bara ut.
Okej, jag ska skriva en text, kanske man kan säga, som jag länge har tänkt över och som jag känner att jag behöver skriva. Eller, flera texter. Det här är den första. Det kommer komma fler. Som ni kanske förstår från rubriken kommer dom här texterna handla om fandoms. Jag kan inget bra svenskt ord för det, och vissa saker måste jag bara skriva på engelska, för det låter bättre i mina öron i vissa sammanhang, så jag ska skriva på svengelska. Alltså, blanda svenskan och engelskan, skriva ibland på svenska och ibland på engelska. Just den här delen av texten kommer vara mestadels på svenska, men nästa kommer ha mer engelska i sig. Hoppas det är okej. Eller, det måste vara okej, för annars kommer jag inte kunna skriva dom här texterna. Engelskan behövs för att jag ska kunna sätta ord på mina tankar.
Jag skrivet utifrån det jag ser och tänker, det jag har känt och uppfattat. No hate, okay? Jag anklagar ingen, och vill inte ha en massa arga fangirls emot mig bara för att jag skriver det jag kommer skriva. Även om ni inte håller med så vill jag inte att ni tar illa och och börjar skrika på mig, för det här det JAG tycker. Skriv gärna din åsikt också, men jag vill inte ha en massa skit.
Okej. Fandoms. Låt oss börja såhär: Genom åren har jag varit ett riktigt stort fan av... fyra saker antar jag att det blir. Som jag kommer på nu i alla fall.
I fyran-femman-sexan var jag ett gigantiskt Twilight-fan. Ett sånt där riktigt jobbigt fan som typ inte pratar om något annat och typ skriker så fort någon nämner det och skriver tusen hjärtan överallt och blir skitsur om någon säger något dumt eller fel om det. Nu i efterhand skäms jag så jävla mycket. Jag går i en annan klass nu än jag gjorde då, och träffar knappt mina gamla klasskompisar. Vissa umgås jag fortfarande med, men nästan alla går jag bara förbi någon gång ibland, och dom tänker väl fortfarande på mig som "Twilight-fanet". Det blir så. Fans (speciellt fangirls) får så jävla mycket skit från alla utomstående. Det är väl inte meningen att det ska bli så, men om man är en sån som jag är, som, när jag börjar gilla något, VERKLIGEN gillar det och lägger hela min själ i det, då blir man inte längre sig själv, utan "Hon som gillar Twilight/Harry Potter/One Direction/Justin Bieber/Whatever". Jag var "Hon som gillar Twilight" eller "Vampyrflickan" ända tills jag började sjuan. Och eftersom det kastas så jävla mycket skit på Twilight så var inte det det roligaste jag varit med om. Jag gillar fortfarande Twilight, men inte lika mycket. Jag vill definitivt se den sista filmen, men börjar inte gråta om jag inte får gå på premieren, så som jag hade gjort för typ ett år sedan. Lite mer kanske, ett år och ett halvt.
Sommaren innan jag började sexan, alltså två år sedan, blev jag sådär otroligt förtjust i Ulrik Munther. Jag var på Allsång på Skansen med min syster när han var där och då sa det liksom krasch pang bom och så var han min nya idol. Typ. Och jag var sådär överförtjust i honom i ungefär ett år, ett och ett halvt. Sedan avtog det. Jag gillar fortfarande hans låtar, men jag fangirlar inte längre över honom. Jag kan inte sitta och lyssna på hans låtar tio timmar i sträck så som jag kunde förut. Grejen är att folk inte riktigt har fattat det. Jag är fortfarande "Hon som gillar Ulrik Munther" i mångas ögon.
Nu mera är det Harry Potter som gäller. Och Hungerspelen. Och jag bryr mig faktiskt inte ifall jag ses som "Hon som gillar Harry Potter". Harry Potter är den bästa fandom jag har tillhört. I'm a true Potterhead. And Potterheads are family. Mängden kärlek mellan alla Potterheads, är hundra gånger så stor som mängden hat. Nej, tusen miljoner gånger så stor. Jag gillar ungefär hundranågonting Harry Potter sidor på facebook, och det är YTTERST sällan jag kommer över någonting elakt. Och när jag gör det är det oftast någon icke-potterhead som gillat sidan bara för att kunna trycka ner och skapa dålig stämning bland alla andra. Vilket aldrig funkar, för tillsammans är vi starkare än alla andra. Det är som att vara en del av en familj. Sedan finns det ju förstås idioter som är potterheads också. Sådana som inte har förstått grejen. Eller som bara är födda idioter och gillar att skapa bråk.
Saken är att jag är stolt över att vara Potterhead. Harry Potter handlar om dom viktigaste grejerna i livet; vänskap, kärlek, och att vara sig själv och stå för det. Jag har lärt mig så otroligt mycket från Harry Potter, och jag hade verligen inte varit den jag är idag om inte J.K. Rowling skrivit om pojken med svart hår, gröna ögon och ett blixtformat ärr i pannan. I owe them everything.
Jag skrivet utifrån det jag ser och tänker, det jag har känt och uppfattat. No hate, okay? Jag anklagar ingen, och vill inte ha en massa arga fangirls emot mig bara för att jag skriver det jag kommer skriva. Även om ni inte håller med så vill jag inte att ni tar illa och och börjar skrika på mig, för det här det JAG tycker. Skriv gärna din åsikt också, men jag vill inte ha en massa skit.
Okej. Fandoms. Låt oss börja såhär: Genom åren har jag varit ett riktigt stort fan av... fyra saker antar jag att det blir. Som jag kommer på nu i alla fall.
I fyran-femman-sexan var jag ett gigantiskt Twilight-fan. Ett sånt där riktigt jobbigt fan som typ inte pratar om något annat och typ skriker så fort någon nämner det och skriver tusen hjärtan överallt och blir skitsur om någon säger något dumt eller fel om det. Nu i efterhand skäms jag så jävla mycket. Jag går i en annan klass nu än jag gjorde då, och träffar knappt mina gamla klasskompisar. Vissa umgås jag fortfarande med, men nästan alla går jag bara förbi någon gång ibland, och dom tänker väl fortfarande på mig som "Twilight-fanet". Det blir så. Fans (speciellt fangirls) får så jävla mycket skit från alla utomstående. Det är väl inte meningen att det ska bli så, men om man är en sån som jag är, som, när jag börjar gilla något, VERKLIGEN gillar det och lägger hela min själ i det, då blir man inte längre sig själv, utan "Hon som gillar Twilight/Harry Potter/One Direction/Justin Bieber/Whatever". Jag var "Hon som gillar Twilight" eller "Vampyrflickan" ända tills jag började sjuan. Och eftersom det kastas så jävla mycket skit på Twilight så var inte det det roligaste jag varit med om. Jag gillar fortfarande Twilight, men inte lika mycket. Jag vill definitivt se den sista filmen, men börjar inte gråta om jag inte får gå på premieren, så som jag hade gjort för typ ett år sedan. Lite mer kanske, ett år och ett halvt.
Sommaren innan jag började sexan, alltså två år sedan, blev jag sådär otroligt förtjust i Ulrik Munther. Jag var på Allsång på Skansen med min syster när han var där och då sa det liksom krasch pang bom och så var han min nya idol. Typ. Och jag var sådär överförtjust i honom i ungefär ett år, ett och ett halvt. Sedan avtog det. Jag gillar fortfarande hans låtar, men jag fangirlar inte längre över honom. Jag kan inte sitta och lyssna på hans låtar tio timmar i sträck så som jag kunde förut. Grejen är att folk inte riktigt har fattat det. Jag är fortfarande "Hon som gillar Ulrik Munther" i mångas ögon.
Nu mera är det Harry Potter som gäller. Och Hungerspelen. Och jag bryr mig faktiskt inte ifall jag ses som "Hon som gillar Harry Potter". Harry Potter är den bästa fandom jag har tillhört. I'm a true Potterhead. And Potterheads are family. Mängden kärlek mellan alla Potterheads, är hundra gånger så stor som mängden hat. Nej, tusen miljoner gånger så stor. Jag gillar ungefär hundranågonting Harry Potter sidor på facebook, och det är YTTERST sällan jag kommer över någonting elakt. Och när jag gör det är det oftast någon icke-potterhead som gillat sidan bara för att kunna trycka ner och skapa dålig stämning bland alla andra. Vilket aldrig funkar, för tillsammans är vi starkare än alla andra. Det är som att vara en del av en familj. Sedan finns det ju förstås idioter som är potterheads också. Sådana som inte har förstått grejen. Eller som bara är födda idioter och gillar att skapa bråk.
Saken är att jag är stolt över att vara Potterhead. Harry Potter handlar om dom viktigaste grejerna i livet; vänskap, kärlek, och att vara sig själv och stå för det. Jag har lärt mig så otroligt mycket från Harry Potter, och jag hade verligen inte varit den jag är idag om inte J.K. Rowling skrivit om pojken med svart hår, gröna ögon och ett blixtformat ärr i pannan. I owe them everything.
Det "Perfekta" Livet
Jag har börjat märka att många (framför allt tjejer) trycker ner varandra för att dom tycker att den andra har ett sådant perfekt liv. Eller att vissa tjejer börjar "hata" andra för att deras liv verkar bättre. Vilket gör mig så jävla arg. Man kan skratta, le, vara trevlig och göra bra ifrån sig i skolan utan att ha det "perfekta" livet. Jag själv har det visserligen kanske något bättre än dom flesta ungdomar. Jag har en bra relation till båda mina föräldrar och mina syskon och det är VÄLDIGT lite bråk hemma hos mig (bortsett från dom gångerna då jag och min lillebror börjar skrika på varandra... vilket inte är lika ofta som förut, men det händer fortfarande). Vi har det inte väldigt dåligt ekonomiskt och klarar oss mer än bra. Jag har det lätt i skolan och förstår det mesta. Jag kan skratta och le och vara vänlig mot dom flesta, vilket betyder att dom beter sig vänligt mot mig tillbaka. Oftast. Men jag har gått igenom en massa skit dom senaste två åren. Skit som dom flesta inte förstår hur jobbiga dom har varit för mig, både i skolan, hemma och på internet. Jag har blivit inblandad i en massa bråk i klassen, lagt ner min tid och energi på människor som får mig att må dåligt och som gör allt i sin makt för att dra ner mig och därför inte förtjänar en enda sekund av mitt liv, sett båda mina föräldrar gråta mer än jag någonsin sett dom göra hittills, förlorat båda mina farföräldrar, stått mellan kompisar som bråkat och inte vetat hur jag ska hantera det, opererat bort en cysta (vilket gör mycket mer ont än vad man kan tro att det gör), bråkat med en av mina "bästa" kompisar till den punkt att jag inte orkade mer och sa upp min vänskap med henne, blivit "mobbad" över internet, fått reda på att folk snackar skit om mig bakom min rygg och mått så dåligt att jag praktiskt taget slutat äta. Allt inom loppet av två år. Dom flesta bråk är utredda nu och alla mina kompisar har blivit sams igen (tack gode gud), jag har praktiskt tagit klippt av alla band till energitjuvarna, lagt tiden med den "bästa" kompisen bakom mig, äter normalt igen (typ) och bestämt mig för att skita fullständigt i dom som säger taskiga saker om mig, för jag behöver inte dom. Jag har mina vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig oavsett vad. Trots det är jag jävligt glad att klasserna blandas om till hösten, för det funkade ju tydligen inte för oss. Jag gick i en bråkig klass i min förra skola också, men jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dom här två åren. Det har förstås funnits bra stunder också, jag har lärt mig mycket, fått många nya kompisar och vuxit rejält. (inte på längden alltså, utan som person. Hehe)
Jag har ett bättre liv än många andra, men det är långt ifrån perfekt. Alla har sina med- och motgångar, och vissa har det tuffare än andra. Men dra fan inte ner någon annan bara för att dom gör ett bättre jobb på att le och skratta trots livets motgångar.
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ville med det här inlägget. And just to make it clear, det handlade inte om någon speciell. Förstås tänkte jag på vissa specifika personer när jag skrev om allt jobbigt som hänt mig sedan jag började i sexan, ni vet vilka ni är och ni vet att det är löst, so no hard feelings ;) Öhm. Ja. Det var väl det.
Jag har ett bättre liv än många andra, men det är långt ifrån perfekt. Alla har sina med- och motgångar, och vissa har det tuffare än andra. Men dra fan inte ner någon annan bara för att dom gör ett bättre jobb på att le och skratta trots livets motgångar.
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ville med det här inlägget. And just to make it clear, det handlade inte om någon speciell. Förstås tänkte jag på vissa specifika personer när jag skrev om allt jobbigt som hänt mig sedan jag började i sexan, ni vet vilka ni är och ni vet att det är löst, so no hard feelings ;) Öhm. Ja. Det var väl det.
Manage Me, I'm a Mess
Turn a page,
I'm a book,
half unread.
I wanna be laughed at,
laughed with,
just because.
I wanna feel weightless,
and that should be enough.
But I'm stuck in this fucking rut,
waiting on a second hand,
pick me up.
And I'm over, getting older.
If I could just find the time,
then I would never let another day go by.
I'm over, getting old.
Känner mig typ som den här låten. Fast inte som refrängen, för nu fuckar allting upp sig och jag är så jävla sur och ingenting funkar och BLÄ. Jag hatar det här. Jag hatar nya blogg.se, för man kommer inte in på några bloggar, man kan inte skriva ett fucking inlägg utan att allting fuckar fucking upp sig och försvinner och laggar fucking sönder. Om det inte blir bättre snart byter jag fan till devote eller bloggportalen eller vafan som helst, för det här är bara helt jävla fucking katastrofalt. Jag hatar det.
Jag hatar den fucking jävla pudeln som gnäller så att man får ont i huvudet, och ändå sättet att få tyst på henne är att döda henne, vilket man inte får för hon är en FUCKING HUND och vissa älskar henne trots att hon är så JÄVLA FUCKING ENERVERANDE!
Jag hatar att vara ute på landet, för det händer fan ingenting här, och det finns fucking ingenting att göra för det FUCKING REGNAR HELA FUCKING TIDEN!
GÅ OCH DÖ!
(nej jag hatar inte mitt landställe, det är jättemysigt, och nej jag hatar inte hunden, jag hatar bara hennes gnäll, och nej jag hatar inte blogg.se och kommer inte byta till devote eller bloggportalen eller någonting, det är jättebra att dom har förbättrat vissa saker och sånt, men när allting fuckar upp sig önskar jag bara att dom aldrig hade gjort några ändringar. Jag gillade det som det var förut, okej!? Det var trevligt att kunna se hur många inlägg jag hade gjort, det var trevligt att kunna gå in på alla bloggar som man vill kunna gå in på. Visst, jag är glad att kunna sätta in ett inlägg i flera kategorier, och att jag kan byta till en annan blogg utan att behöva gå tillbaka till startsidan, och att jag kan svara en kommentar utan att behöva skicka en enskild kommentar och dessutom få reda på när någon svarat på mina kommentarer, och jag älskar den lilla söta kossan som kommer upp när något gått fel, MEN DET VAR FAN BÄTTRE FÖRR, OKEJ!?)
What The Fuck Is The Difference?
Vet att jag har tagit upp ett liknande ämne när jag skrev om att många tyckte det var konstigt att man läste om en bok flera gånger. Samma sak hände mig för några dagar sedan. Samma person som kommenterade att jag läste en bok på engelska som jag redan hade läst kommenterade det igen. När jag sa att första gången jag läste den läste jag den på svenska, och då ändrades hans åsikt. "Jamen då är det ju inte samma sak". Ursäkta? Vad fan är skillnaden? Vad hände med "ingen ide att läsa om man redan vet vad som händer"? För jag vet ju fortfarande vad som händer, även om det är på ett annat språk. Idioter...
KONY 2012
Minnen
Vad är det som triggar minnen egentligen? Vad är det som får oss att komma ihåg något som vi trodde att vi hade glömt för länge sedan?
För några sekunder sedan dök ett minne upp i mitt huvud. Jag kom ihåg mina farföräldrars hus. Det stora huset som de bodde i när jag var liten, kanske fem år. Innan dess bodde de i ett annat hus, men de flyttade därifrån när jag var ett-två år, och jag vet inte ens om jag varit där. I alla fall, jag minns precis hur det luktade där. Precis hur vardagsrummet såg ut, och det lilla köket som mest bestod av ett kylskå och en bänk, diskhå och ugn/spis. Jag minns de stora fåtöljerna där vi satt, som både jag, min lillebror och min storasyster kunde sitta i samtidigt utan att det blev trångt. Jag minns hur man gick från vardagsrummet in till matsalen, och att det precis bredvid dörren in dit stod ett skafferi, som det fanns oreos i. Om man fortsatte förbi skafferiet kom man in i en liten korridor, där man kunde gå ut i garaget. I garaget fanns det en frysbox, som alltid var full med glass. Det fanns en speciell sorts isglass, som var formad som en cylinder och var väldigt färgglada. Speciellt minns jag den orangea glassen, som smakade apelsin. Jag minns rummet som vi brukade sova i. Det stod en docka på nattduksbordet, en sådan där som man kan öppna och så finns det en mindre docka i. Den står i min bokhylla nu...
Allt det här kom tillbaka till mig för bara en liten stund sedan. Jag vet inte ens varför men det gjorde det. Jag saknar det där huset. Det var trevligt. Jag trivdes där.
För några sekunder sedan dök ett minne upp i mitt huvud. Jag kom ihåg mina farföräldrars hus. Det stora huset som de bodde i när jag var liten, kanske fem år. Innan dess bodde de i ett annat hus, men de flyttade därifrån när jag var ett-två år, och jag vet inte ens om jag varit där. I alla fall, jag minns precis hur det luktade där. Precis hur vardagsrummet såg ut, och det lilla köket som mest bestod av ett kylskå och en bänk, diskhå och ugn/spis. Jag minns de stora fåtöljerna där vi satt, som både jag, min lillebror och min storasyster kunde sitta i samtidigt utan att det blev trångt. Jag minns hur man gick från vardagsrummet in till matsalen, och att det precis bredvid dörren in dit stod ett skafferi, som det fanns oreos i. Om man fortsatte förbi skafferiet kom man in i en liten korridor, där man kunde gå ut i garaget. I garaget fanns det en frysbox, som alltid var full med glass. Det fanns en speciell sorts isglass, som var formad som en cylinder och var väldigt färgglada. Speciellt minns jag den orangea glassen, som smakade apelsin. Jag minns rummet som vi brukade sova i. Det stod en docka på nattduksbordet, en sådan där som man kan öppna och så finns det en mindre docka i. Den står i min bokhylla nu...
Allt det här kom tillbaka till mig för bara en liten stund sedan. Jag vet inte ens varför men det gjorde det. Jag saknar det där huset. Det var trevligt. Jag trivdes där.
Vår
ÄNTLIGEN har våren kommit. Trots att den grusiga asfalten, de kala grenarna, de små pölar slask som finns kvar och leran gör miljön grå och tråkig så är det varmt och soligt och småsmå blommor börjar komma upp från under alla gamla löv som lämnades kvar efter hösten. Och det är så otroligt härligt. Det är varmt ute! Jag kan seriöst sitta stilla på en bänk utomhus (när det tydligen regnar också... inte för att jag märkte det) i jeans och en tjock tröja utan att frysa!
Just nu kanske det inte är så mycket sol, för moln täcker himlen men i alla fall. VÅR! ♥
Funderingar
Egentligen, när folk säger att ens husdjur är söta, varför säger man tack? Liksom, är det inte djuret som ska säga tack? Ja, jag vet, djur kan inte prata, men liksom... det är ju inte vår förtjänst att dom är så söta, så varför säger man tack? Egentligen är det ju mer logiskt att säga "ja, visst är hon/han" eller "jag vet!" men det låter så ohyffsat.
Om Mitt Inlägg "Tjejbråk"
Tydligen var det vissa som inte fattade jag inte tänkte på bara en person, utan på tjejer. Plural. Alla tjejer. Okej, kanske inte alla tjejer, men dom flesta tjejer. Jag tog tjejbråket i klassen som ett exempel på hur tjejer beter sig när dom bråkar, eftersom det är mest lägligt. Och nej, jag var inte med i bråket, men jag står fortfarande upp för mina kompisar och ställer mig emot dom som snackar skit om dom.
Vill göra det tydligt att jag använder bloggen som ett sätt att bli av med åsikter och känslor. Inte för att meddela mig med folk. Om ni tar illa upp, fine, gör det då, men ni kan fan inte säga att jag pekar ut någon. För det gör jag inte. Det är det enda jag är jävligt noga med att inte göra. Sålänge du är den enda som vet om att det är dig jag skriver om, är du inte utpekad.
Och nej, det kanske inte var så smart att skriva om bråket i skolan på bloggen, och ja, jag kanske uttryckte mig lite klumpigt, men som sagt, det var ett exempel på hur tjejer gör när dom bråkar. Gillar ni inte det jag skriver på min blogg, läs inte!
Vill göra det tydligt att jag använder bloggen som ett sätt att bli av med åsikter och känslor. Inte för att meddela mig med folk. Om ni tar illa upp, fine, gör det då, men ni kan fan inte säga att jag pekar ut någon. För det gör jag inte. Det är det enda jag är jävligt noga med att inte göra. Sålänge du är den enda som vet om att det är dig jag skriver om, är du inte utpekad.
Och nej, det kanske inte var så smart att skriva om bråket i skolan på bloggen, och ja, jag kanske uttryckte mig lite klumpigt, men som sagt, det var ett exempel på hur tjejer gör när dom bråkar. Gillar ni inte det jag skriver på min blogg, läs inte!
Tjejbråk
VARFÖR blir det alltid en sådan big deal när tjejer bråkar? Vi skriker på varandra, kastar glåpord i varandras ansikten, plågar varandra rent mentalt med bitchiga blickar och skitsnack. Jag vet förstås inte hur det är när killar bråkar, men det känns som att när killar når en konflikt så slår dom lite på varandra och sedan går allting tillbaka till normalitet igen.
Det har uppstått ett stort tjejbråk i klassen nu. Nästan alla tjejer är inblandade på ett eller annat sätt, jag själv eftersom mina två närmaste har blivit negativt påverkade, om jag får säga så. Eller, negativt påverkade, folk har snackat skit om dom bakom deras ryggar, men ändå så dom hör, och sedan tvingat dom säga förlåt när dom blivit arga. Alltså, vafan? Snacka inte skit om någon om du inte är beredd att ta deras ilska!
Sådana här grejer är sådana som många tycker illa om att man skriver på bloggen, och därför kommer jag kanske få negativ respons från dom tjejer som känner sig träffade, men jag får fan skriva vad jag vill. Sålänge jag inte nämner några namn och pekar ut en enskild individ så har jag rätt att skriva vad jag vill. Tryckfrihet eller vafan det heter. Så, fuck you, fuck off, jag skiter i vad jag sagt eller skrivit om er innan, jag kommer aldrig kunna acceptera en människa som snackar skit om mina kompisar. För det är så jävla fegt.
Säger inte att alla tjejer är så här, men kan nästan lova att alla tjejer någon gång hamnat i ett bråk med en annan tjej och mått dåligt av det i flera dagar, kanske veckor.
Tjejer kan vara så jävla jobbiga.
Det har uppstått ett stort tjejbråk i klassen nu. Nästan alla tjejer är inblandade på ett eller annat sätt, jag själv eftersom mina två närmaste har blivit negativt påverkade, om jag får säga så. Eller, negativt påverkade, folk har snackat skit om dom bakom deras ryggar, men ändå så dom hör, och sedan tvingat dom säga förlåt när dom blivit arga. Alltså, vafan? Snacka inte skit om någon om du inte är beredd att ta deras ilska!
Sådana här grejer är sådana som många tycker illa om att man skriver på bloggen, och därför kommer jag kanske få negativ respons från dom tjejer som känner sig träffade, men jag får fan skriva vad jag vill. Sålänge jag inte nämner några namn och pekar ut en enskild individ så har jag rätt att skriva vad jag vill. Tryckfrihet eller vafan det heter. Så, fuck you, fuck off, jag skiter i vad jag sagt eller skrivit om er innan, jag kommer aldrig kunna acceptera en människa som snackar skit om mina kompisar. För det är så jävla fegt.
Säger inte att alla tjejer är så här, men kan nästan lova att alla tjejer någon gång hamnat i ett bråk med en annan tjej och mått dåligt av det i flera dagar, kanske veckor.
Tjejer kan vara så jävla jobbiga.
Blir bara så arg
Okej, det har blivit många Filip Winther-låtar dom senaste dagarna, men ja. Jag fangirlar honom.
Så, den här låten. Handlar om att Ulrik Munthers fans utnyttjar Filip för att få Ulriks nummer. Jag är själv ett fan av Ulrik Munther, men skulle aldrig aldrig ALDRIG göra så som Filip beskriver i låten här ovanför. Att det finns folk som gör så, som är så otroligt egoistiska och självcentrerade och "viktiga" att dom faktiskt kan skada någon annan för att nå sin "största idol", det äcklar mig. Fy fan! Visst, jag är helt galen i Ulrik, men jag vill inte ha hans nummer. Fatta hur awkward det skulle bli att ringa honom då. Liksom, "heeeej, jag är din stalker och sårade din kompis för att få ditt nummer, skulle du kunna tänka dig att träffa mig? :D". Om hans svar skulle bli ja är han fan sjuk i huvudet.
Och, det där med att "jag är inte som andra fans, han är liksom min stöööörsta kärlek". Bitch please, man kan inte vara sådär kär i någon man aldrig träffat. Man kan vara intresserad, ja, man kan tycka om hans musik och hans utseende och hur han beter sig mot sina fans och i media, men man kan inte vara kär, för man känner inte till hans personlighet. Fast det är klart, är man så sjukt jävla falsk så att man låtsas gilla någon för att gå någon annan så kanske man inte bryr sig så mycket om människors personlighet och insida.
Så, nu har jag sagt det jag vill säga. Tyck vad ni vill, Filip äger.
Böcker
Vadfan är det med ungdomar och böcker? Varför är det så konstigt att tycka om att läsa? Jag satt och läste i Harry Potter and the Prisoner of Azkaban idag medan jag väntade på att lektionen skulle börja när en kille i klassen frågade varför jag läste den på engelska (förlåt? Vafan spelar det för roll vilket språk jag läser den på?). Svarade att jag tyckte att den var bättre på engelska än på svenska, och han var förstås tvungen att käfta emot och säga att jag inte kunde veta det. Blev sur och sa att det kunde jag visst det eftersom jag läst den på både engelska och svenska. Av någon anledning tyckte näst intill ALLA i klassen som stod runtomkring att det var kontsigt att jag hade läst en bok fler än en gång. Enligt dom var det "ingen ide att läsa om man vet vad som händer". Förlåt? VARFÖR är det konstigt att läsa en bok som man tycker om flera gånger? För varje gång man läser en bok upptäcker man nya saker. Nya detaljer som man inte snappade upp första gången man läste. Jag är en sådan person som - första gången jag läser en bok - skummar igenom texten. Speciellt när det är spännande och jag bara MÅSTE få veta vad som kommer hända. Och då missar jag ju halva boken. Därför är det ju bara otroligt bra för mig att läsa om böckerna, och veta vad som kommer hända så jag slipper bli helt exalterad och hoppa över hälften av orden.
Ärr det inte samma sak som att se en film fler än en gång? För det göra ju nästan alla. Jag vågar säga att nio av tio personer har sett minst en film mer än en gång. Så vad är grejen med böcker? Varför är det så himla jobbigt? För att man måste anstränga sig? För att många kopplar böcker till skolan? För en bra skönlitterär bok har ingenting med utbildning att göra. Om den inte handlar om någon historisk händelse, och om man bortser från det faktum att man utvidgar sitt ordförråd. Som akademibokhandeln säger - Att läsa är att resa. Öppna en bok och ni kommer in i en helt annan värld. Ta er tiden och uppskatta bokens innehåll och ni lär känna helt andra människor, som har helt andra förutsättningar än vad ni har. Vissa böcker kan även vidga er syn, forma er personlighet, göra er till bättre personer. Hade jag inte varit en läsande sort hade jag inte kommit så långt som jag gjort. Ni har ingen aning om hur många böcker som har hjälpt mig genom livet.
Och nej, alla finner det inte intressant att läsa, men dom tycker jag enbart synd om. För böcker är nog det underbaraste som finns. Utan ord och musik skulle jag känna mig helt tom. Böcker, historier, text - det är helt underbart.
Ärr det inte samma sak som att se en film fler än en gång? För det göra ju nästan alla. Jag vågar säga att nio av tio personer har sett minst en film mer än en gång. Så vad är grejen med böcker? Varför är det så himla jobbigt? För att man måste anstränga sig? För att många kopplar böcker till skolan? För en bra skönlitterär bok har ingenting med utbildning att göra. Om den inte handlar om någon historisk händelse, och om man bortser från det faktum att man utvidgar sitt ordförråd. Som akademibokhandeln säger - Att läsa är att resa. Öppna en bok och ni kommer in i en helt annan värld. Ta er tiden och uppskatta bokens innehåll och ni lär känna helt andra människor, som har helt andra förutsättningar än vad ni har. Vissa böcker kan även vidga er syn, forma er personlighet, göra er till bättre personer. Hade jag inte varit en läsande sort hade jag inte kommit så långt som jag gjort. Ni har ingen aning om hur många böcker som har hjälpt mig genom livet.
Och nej, alla finner det inte intressant att läsa, men dom tycker jag enbart synd om. För böcker är nog det underbaraste som finns. Utan ord och musik skulle jag känna mig helt tom. Böcker, historier, text - det är helt underbart.
Alla Hjärtans Dag
Jaha. Så var vi här igen. Alla hjärtans dag. Och vad tycker vi om det? Själv känner jag mig bara helt forever alone, och vill spy på alla jobbiga idioter som ska trycka upp sin kärlek i ansiktet på en. Seriöst, jag bryr mig inte om att ni är så sjukt jävla lyckliga med era pojkvänner och flickvänner. Jag blir inte glad för eran skull. jag blir bara helt sjukt jävla deprimerad och usch.
Det här årets alla hjärtans dag var i alla fall lite bättre än dom vanliga. Åt middag ute med mamma och brorsan. Hade i och för sig tänkt gräva ner mig under ett täcka framför tv:n och tjocka i mig en massa choklad, men syster bokade tv:n... fuck her. Nejmen, trevligt för henne liksom. Typ. Eller inte.
Fast vi fick chokladmousse och gelehjärtan i skolan. Och bröd på EEP, för bibliotikariens bokläsargrupp kom inte, så hon gav det till oss, ihihi :D
Nu ska jag gå och smocka i mig chokladen som jag fick av mamma imorse. Puss på henne.
Det här årets alla hjärtans dag var i alla fall lite bättre än dom vanliga. Åt middag ute med mamma och brorsan. Hade i och för sig tänkt gräva ner mig under ett täcka framför tv:n och tjocka i mig en massa choklad, men syster bokade tv:n... fuck her. Nejmen, trevligt för henne liksom. Typ. Eller inte.
Fast vi fick chokladmousse och gelehjärtan i skolan. Och bröd på EEP, för bibliotikariens bokläsargrupp kom inte, så hon gav det till oss, ihihi :D
Nu ska jag gå och smocka i mig chokladen som jag fick av mamma imorse. Puss på henne.
Färga Håret
Tanken har många gånger ploppat upp i huvudet på mig, men det har liksom aldrig blivit av... vet inte ens om mina föräldrar skulle godkänna det, och har ingen aning om hur jag ska ta upp det med dom.
I början ville jag ha svart hår, men nu lutar det mer åt något mörkar brunt. Har ju typ ljusbrunt hår som skiftar lite i guld ibland, men tror faktiskt att mörkbrunt skulle vara ganska snyggt också. Känner att jag behöver ändras, att jag behöver bli en ny person utåt för att kunna må mitt mål och bli det inåt.
Appropå det ska jag och syster kanske byta rum. På grund av det kommer jag behöva städa ut min garderob, och därför kommer jag få en chans att kasta ut det som jag aldrig använder. Och det är rätt mycket. Eftersom jag tömmer min garderob på så mycket kommer jag även behöva köpa in nya grejor. Vilket också bidrar till en "ny personlighet". Eller, jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Men jag vill i alla fall att mitt utseende ska spegla min personlighet, vilket den inte göra nu särskilt mycket.
Tror att det kan hjälpa mig att våga vara mer utåtriktad. Så vi får väl se hur det går... måste ju få med mamma och pappa på det också, har inga pengar själv...
I början ville jag ha svart hår, men nu lutar det mer åt något mörkar brunt. Har ju typ ljusbrunt hår som skiftar lite i guld ibland, men tror faktiskt att mörkbrunt skulle vara ganska snyggt också. Känner att jag behöver ändras, att jag behöver bli en ny person utåt för att kunna må mitt mål och bli det inåt.
Appropå det ska jag och syster kanske byta rum. På grund av det kommer jag behöva städa ut min garderob, och därför kommer jag få en chans att kasta ut det som jag aldrig använder. Och det är rätt mycket. Eftersom jag tömmer min garderob på så mycket kommer jag även behöva köpa in nya grejor. Vilket också bidrar till en "ny personlighet". Eller, jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Men jag vill i alla fall att mitt utseende ska spegla min personlighet, vilket den inte göra nu särskilt mycket.
Tror att det kan hjälpa mig att våga vara mer utåtriktad. Så vi får väl se hur det går... måste ju få med mamma och pappa på det också, har inga pengar själv...
What The Fuck Is Up With Facebook?
Seriöst. Jag hatar facebook! Och tydligen hatar facebook mig också. Varje gång jag går till startsidan så händer något av följande:
1. Jag skrollas automatiskt ner till ungefär mitten av sidan.
2. Jag försöker själv skrolla ner LITE men hamnar då längst ner på sidan.
3. Jag ser något intressant, ska precis börja läsa/klicka upp bilden då jag skrollas uppåt.
4. Sidan laddar. Blir vit. Kommer tillbaka. Laddar. Blir vit. Kommer tillbaka. Visar ett inlägg och inget mer.
Alternativ 4 händer vart jag än går, ska jag in på någon rolig sida, min egen profil, andras profiler (speciellt dom som har tidslinjen...) eller titta en händelse. Det har inte varit såhär förut, utan bara sen tidslinjen kom. Så jag anklagar tidslinjen. Inte bara har facebook slutat fungera som den ska, hela min dator har blivit långsam! Antingen är det datorn som börjar bli gammal - I seriously doubt it - eller så är det facebook det är fel på. Jag föredrar att klaga på facebook.
1. Jag skrollas automatiskt ner till ungefär mitten av sidan.
2. Jag försöker själv skrolla ner LITE men hamnar då längst ner på sidan.
3. Jag ser något intressant, ska precis börja läsa/klicka upp bilden då jag skrollas uppåt.
4. Sidan laddar. Blir vit. Kommer tillbaka. Laddar. Blir vit. Kommer tillbaka. Visar ett inlägg och inget mer.
Alternativ 4 händer vart jag än går, ska jag in på någon rolig sida, min egen profil, andras profiler (speciellt dom som har tidslinjen...) eller titta en händelse. Det har inte varit såhär förut, utan bara sen tidslinjen kom. Så jag anklagar tidslinjen. Inte bara har facebook slutat fungera som den ska, hela min dator har blivit långsam! Antingen är det datorn som börjar bli gammal - I seriously doubt it - eller så är det facebook det är fel på. Jag föredrar att klaga på facebook.
Varenda gång det är något stort event på tv, till exempel melodifestivalen, blir det kaos på facebook. Alla uppdaterar varje minut och skriver sina åsikter om alla låtar. Kommenterar låttexterna, alla artisters outfits, paus-underhållningen, programledarna, vilka dom röstar på, vilka som går vidar. ALLT. Man behöver inte ens slå på tv:n, bara kolla vad alla andra skriver och så vet man vad som händer. Ganska fashinerande.
SL
Okej, nu är det såhär att väldigt många klagar på Stockholms Lokaltrafik. Med andra ord - SL. Och jag förstår inte varför. Visst, jag blir också sur och irriterad när bussarna är försenade, men det är ju inte SL:s fel? Är det mycket trafik så blir bussarna sena. Är det snökaos kommer inte bussarna fram. Är vägen avstängd på grund av en olycka så är det väl klart att bussarna in kan åka där! Hur fan kan man bli sur på SL då? Det är väl idioterna som orsakade olyckans fel?
Bussar är underbara. Tunnelbanor också för den delen. Tänk om det inte funnits? Tänk om SL la ner och tog bort alla bussar och ni var tvugna att gå/åka cykel i flera timmar för att komma till skolor, jobb och vänner? Jovisst, det blir bra motion och är väl lite miljövänligare, men det tar mycket tid och energi.
Om fler bestämde sig för att åka buss, tunnelbana eller tåg istället för bil skulle det bli mycket mindre trafik och bussarna skulle bli mindre sena. Tänk på den ni!
Bussar är underbara. Tunnelbanor också för den delen. Tänk om det inte funnits? Tänk om SL la ner och tog bort alla bussar och ni var tvugna att gå/åka cykel i flera timmar för att komma till skolor, jobb och vänner? Jovisst, det blir bra motion och är väl lite miljövänligare, men det tar mycket tid och energi.
Om fler bestämde sig för att åka buss, tunnelbana eller tåg istället för bil skulle det bli mycket mindre trafik och bussarna skulle bli mindre sena. Tänk på den ni!
Maybe It's Not My Weekend, But It's Gonna Be My Year
Jaa, mitt nyårslöfte sprack ju totalt... är ju precis som jag var förut. Så jag förlänger det.
Ska jobba som fan den här terminen, och sedan när jag kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet så ska jag vara mitt nya jag!
Ska jobba som fan den här terminen, och sedan när jag kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet så ska jag vara mitt nya jag!
Never Mind
Tjosvejs!
Har kommit på mitt nyårslöfte men tänker börja jobba på det redan nu. Ska vara en ny person när jag kommer tillbaka till skolan, våga mer, inte låta någon trampa ner mig eller stå i min väg. Ta mer plats och sticka ut. Vara mig. Helt och hållet. Skita i vad andra tycker, anstränga mig för att höja mina betyg (speciellt i idrott. Det ska fan bli roligt!) och framför allt inte deppa. Vårterminen ska bli en glad termin, till skillnad från dom tidigare tre jag haft på engelska... Kan ju inte säga att jag varit jätteglad det senaste året... Men nu ska det bli ändring på det!
Fluffpluff!
Har kommit på mitt nyårslöfte men tänker börja jobba på det redan nu. Ska vara en ny person när jag kommer tillbaka till skolan, våga mer, inte låta någon trampa ner mig eller stå i min väg. Ta mer plats och sticka ut. Vara mig. Helt och hållet. Skita i vad andra tycker, anstränga mig för att höja mina betyg (speciellt i idrott. Det ska fan bli roligt!) och framför allt inte deppa. Vårterminen ska bli en glad termin, till skillnad från dom tidigare tre jag haft på engelska... Kan ju inte säga att jag varit jätteglad det senaste året... Men nu ska det bli ändring på det!
Fluffpluff!
