När jag kom hem i eftermiddags stod jag utanför ytterdörren ett tag och rotade igenom väskan och fickorna efter nycklarna. Precis när jag fått upp dom och ska låsa upp dörren hör jag någon säga "Hej", med väldigt glad och lite nyfiken röst. Vänder mig om och får syn på Lucas, min yngsta kusin på mammas sida. Han är väl sju-åtta år någonting och kan vara det sötaste som finns.
Han stod precis utanför grinden med huvudet lite på sned och såg pillemarisk ut, med ett sånt där otroligt gulligt och lite busigt leende på läpparna. Han var påväg hem till sig, och eftersom man måste gå förbi mitt hus för att komma till hans hade han väl fått syn på mig när han gick förbi. Dom - han och hans syster - är så gulliga och säger alltid hej så fort dom får syn på en och lyser upp som om det var det bästa som kunde hända att dom träffat just en själv.
Han frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag låste upp dörren och frågade honom samma sak. Fick svaret att han "står här". Kunde inte låta bli att skratta, och sa "vad trevligt!". Han höll inte alls med. "Nej, det är kallt" sa han. Det kunde jag ju förstå, för fy fan vad kallt det var ute idag! Var tyvärr tvungen att springa in och larma precis då, så hann inte fortsätta konversationen. Men de där få orden vi utbytte fick mig verkligen på strålande humör.
Mina kusiner är verkligen världens sötaste ungar.